Igår kördes mina bäbisar ner till Anderstorp. Måns verkade inte riktigt förstå att han skulle bli lämnad där, han gosade med handen min när jag klappade honom och myste. Petter ville inte kännas vid mig. När jag fotade honom var hans blick fylld med sorg och han vägrade se åt mitt håll. Hur mycket jag än ropade på honom vägrade han. Antagligen kände han sig sviken, men det är för hans eget bästa. Mina små hjärtegryn.
När jag kom gåendes utanför väntade jag mig att se ett litet kattansikte där, men ingenting. Inga som stod och väntade på mig vid dörren. Sorgligt, trist och ensamt.
Nu fyller jag mig med vin och bra musik. Ikväll ska ingenting få trycka ner mig. Jag ska uppåt, uppåt, uppåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej du.....petter och måns äter och skiter,,,,,
fast måsn sitter mest bakom soffan till stig kommer hem....petter väntar på mig i fönstret...kram det var LSD det....kram
Det känns skönt att veta. Hälsa dom från mig. Och ge dom många många kramar och pussar!
Kram!
Skicka en kommentar