Ett tidsfördriv att dö för.

Thåström + Kent

Igår var det äntligen dags att få se dom största av största, Kent. Och innan Kent var det den näststörsta av största, Thåström som spelade. Bilderna är kanske inte helt ultimata men med tanke på att dom är tagna från ca 35 meters avstånd är dom skapliga. Klicka på bilderna för att se större format. Här kommer Thåström the man:









Och med tanke på att han var först ut orkade jag t.om filma ett par låtar. Även om filmningen inte behöver diskuteras, framförallt inte VAD som filmas, så är musiken helt jävla skön!



Och nu över till Kent. Jag kommer knappt ihåg låtlistan, men det är kanske inte så viktigt att veta. Däremot måste poängteras att 747 blev inte nästsista låten, som den brukar. Vilket blev en chock för mig. Men det gjorde absolut ingenting, det blev bara en glad överraskning att inte konserten var slut när jag trodde. Men som vanligt spelades Mannen i den vita hatten sist och den blev precis lika underbar som den alltid är.













Och som avslutning, 29 sekunder med toner ur 747.

EmoBecka

Jag är trött på att blogga. Det enda jag skriver om är hur synd det är om mig, lägger upp någon ledsam låt och tycker synd om mig själv.

Jag förpestar folks liv med mitt gnäll. Åh, vad det är synd om mig. Snälla, tyck synd om mig. Buhu Buhu Buhu.

Jag är patetisk och skäms över mig själv.

Jag tar nog en liten bloggpause. Tills jag är glad igen.

Jag vill bara ha en liten pause.

Det är mycket på gång nu. Det känns som jag kommer kvävas av mina egna projekt.

Inte nog med att jag har jordens jobbigaste separationsångest, jag kommer få ytterligare en till. Den sjunde juli ska mina bäbisar skjutsas ner till mamma för att bo där tills jag får tag på eget ställe där dom kan bo med mig för alltid. Jag vet att dom kommer få det hur bra som helst men det är trots allt mina bäbisar och dom är mitt allt. Det kommer bli tungt.

Och sluta röka. Jag pratar om att sluta röka. Jag måste göra det. Spara pengar, spara hälsan. Men det är svårt. Det känns dock inte riktigt som om inspirationen är här än.

Ner i vikt ska jag också. Jag trivs ju inte med mig själv och måste göra nåt åt det.

Men just nu vill jag bara ha en liten pause från allt.

Det kanske kommer en förändring.

God morgon.

Nu är snart klockan 04,00. Det känns stabilt. Jag har sovit oroligt i natt, men jag har sovit. Jag har drömt jobbiga drömmar och vaknat med en klump i halsen. Men den kommer försvinna.

Jag känner mig konstigt nog ganska utvilad. Men det är ju nu. Jag lär bli dödstrött framåt sju åtta-tiden. Tur att jag slutar halv elva idag.

Katterna mår bra och tågen går bra.

Hejdå.

Glad jävla midsommar

Ropar folket och sjunger räven raskar över isen. Ja, må regnet falla över era stackars huvud så ni kan gnälla att ytterligare ett år regnar det på midsommar.

Jag menar inte det. Jag hoppas att det lilla regnet som kom är det enda som kommer.

Själv har jag varit vaken sen 04.30 och jobbat. Fast jag lyckades knipa tre timmars sömn. Lyckliga jag var reserv. Ett tåg fick åkas men det gjorde inget.

Imorgon samma visa. Upp 04,30 och sitta reserv. Men idag går jag inte och lägger mig 00,30 utan faktiskt ganska snart. Jag har nämligen en liten förvarning i mitt huvud som säger att folk kommer vara bakis imorgon och inte infinna sig på jobbet.

Men inte tänker jag gnälla för det. Och inte orkar jag vara bitter över att jag jobbar så sjukt tidigt att jag inte hinner gå ut till mina grannar och dansa runt deras ministång som står på tomten. Inte min tomt alltså.

Nej, jag ska bädda ner mig i sängen, slö titta på tv:n, gosa med mina bäbisar och förmodligen somna och vakna utvilad när klockan ringer.

Happy midsummer to you!

Varning. Patetiskt inlägg.

I natt grät jag i hennes armar. Det var skönt att få vila i en famn, men det var fortfarande lika sorgligt.

Jag ska inte lyssna på mitt hjärta. Jag ska inte vänta på henne. Hur mycket kärlek jag än känner räcker den inte för oss båda.

I natt fick jag sagt det jag velat. Hon vet och vad hon gör med det vet nog ingen av oss.

Och när man sitter i sin ensamhet såhär och börjar tänka, börjar jag genast tänka på varför jag aldrig lyckas med något förhållande.

Jag förändrar mig, jag förnedrar mig. Jag anpassar mig och jag sätter krav. Jag älskar och respekterar. Men ingenting går någonsin vägen. But hey, that's me.

Kommer du ihåg?

An ape shall not kill an ape.

Jag blev tvungen att skriva om i fredags fortare än tänkt. Inspirationen infann sig som ett skott.

Det sägs att jag blev full. Jag undrar vem som kom på det. Jag drack max en öl. Eller, okej, jag kommer inte riktigt ihåg. Men vem kommer egentligen ihåg allt som händer på en kväll? Skit i det nu, jag kom trots allt ihåg vad som stod bak på Fredriks tröja. (rubriken) Det tycker jag är status.

Han lärde mig allt om EM. (Sverige vann ju mot Grekland vilket betyder tre poäng. Nu när Sverige förlorade mot Spanien försvann våra tre poäng) Jag kommer vara evigt tacksam över det då jag kan stoltsera med att jag faktiskt kan något. Om EM.

Vädret var lovande, vi satt säkert ute en timme. Eller var det kanske två? Eller bara en halvtimme? Man har sån dålig koll på tiden när man har roligt. Och jag tror jag kan tala för oss båda när jag säger att vi hade roligt.

(Fredrik kan rapa. Jättehögt. Och jag tror jag lovade honom att ge mina katter oliver.)



(Jag vet inte om det är killen på bilden som är full eller fotografen. Fotografen är för övrigt väldigt okänd)

Sjuk sjuk sjuk.

Efter fredagens bravader blev jag sjuk. Jordens förkylning har slagit ner i mig och jag tror jag håller på att dö. Så illa är det förvisso inte, men huvudet väger tungt och jag kan inte bestämma mig om jag borde vara hemma från jobbet. Dock är det lite för sent att ringa nu och sjukanmäla sig så jag åker dit och gör vad jag kan.

Så fort jag mår lite bättre ska jag såklart skriva om i fredags. Men nu kan jag knappt tänka så det får vänta lite.

Och imorgon håller vi allihopa våra tummar att det går bra med lägenhetsvisningen och att den blir min.

Ibland är covers minst lika bra som orginalet.

Jag har varit en mästare på att lämna saker bakom mig och bara dra. Men jag har tröttnat på det. Jag tänker inte dra denna gången. Jag tänker stå still och vänta och se. Om det nu inte vill sig som jag vill, så har jag i varje fall låtit mitt hjärta vara med och bestämma.

Nu har du blivit stor.

Jag minns när du var liten bäbis, bara ett par veckor gammal var du uppe hos oss och hälsade på. Jag vågade inte hålla dig, du var så liten och såg så skör ut. Men jag älskade dig från första stund.

Tiden då jag bodde med er var helt underbar. Jag fick se dig skratta och gråta. Trösta dig när du var ledsen, se dig gå i sömnen. Obetalbart är allt det där.

Jag har missat mycket nu när jag bor så långt ifrån, men jag älskar dig fortfarande lika mycket om inte mer.

Idag har du varit på skolavslutning och även om du ska gå om trean i höst så är du en vacker begåvad ung tjej. Full av liv och massor att se fram emot. Passa på att njuta av sommaren som ligger framför dig och ha så roligt som det bara går.

Jag bloggar.

Jag har bloggat nu i ca 1½ år. Det var min vän Angelica som fick mig att börja. Efter att ha läst hennes blogg fick jag stor inspiration till att skriva själv. Först skapade jag mig en på aftonbladet som var helt hemlig för min omgivning. Mest för att jag verkligen skulle kunna skriva om saker jag kände, som jag inte vågade prata om.

Sen öppnade jag en ny som var för hela allmänheten, det var när jag flyttade upp hit, till Stockholm, då jag skulle bli sambo och mitt liv äntligen skulle bli helt underbart. Men den på aftonbladet hade jag kvar. Det var bara Angelica som kände till den och det passade mig bra, jag vet att hon kan förstå och relatera till det jag skrev.

Men sen stängde jag ner den på aftonbladet, öppnade en här på blogspot som alla fick ta del av. Vid det här laget hade jag och mitt ex gjort slut. Vid oktober någon gång började jag sakna aftonbladet och öppnade upp en där igen. Åter vad det inte många i min närhet som visste om den, men den var heller inte särskilt svår att hitta. Den här behöll jag men skrev sällan om saker som var väldigt känsliga.

Nu har jag gjort slut med aftonbladet och ägnar mig bara åt den här. Även om jag håller tillbaka lite här så gör jag det för att skydda folk jag bryr mig om och tycker om. Och gör som man bör göra, pratar med dom istället.

Titellös.

Jag har andats lite lättare idag. Mest för att jag ska kolla på en lägenhet på tisdag. Det är också en bidragande faktor att mitt liv går i fel riktning för tillfället. Fast nu tycks det ändras. Lite i varje fall.

Dessutom är jag äntligen ledig i tre dagar! Och en dag skall det drickas öl på och en dag skall det kollas fotboll på. Så min helg är planerad, men på ett lugnt vis ändå. Det tycker vi är skönt.

Nu ska jag krypa ner i min säng, tröttheten kliar i mina ögon och tvingar mig att sova. Och det gör inte heller något trots att klockan inte är så jättemycket.
Man ska hoppa på sömntåget när det väl kommer.

God Natt.

Det blir alltid mycket mer.

Man märker när man är inne i en glad period och i en dålig. Om man kollar inläggen och hur många jag skrivit per månad har det blivit fem st feb-maj. Nu kommer det bli så många mer.

Idag har inga tårar fällts. Dom har antagligen tagit slut. Sorgen finns kvar. Sorgen har byggt sig ett litet bo, och jag tänker låta den bo där, jag tänker inte längre förneka mina känslor.

Även om det är jobbigt att gå runt med klumpen i magen så måste jag vänja mig. En dag kommer jag vakna upp och den är borta. En dag kan jag lära mig andas på nytt. Genom mig själv.

Jag har alltid varit en stark människa. Jag kommer nog alltid vara stark. Och så länge man inte har någon vid sin sida är det inga problem att vara stark heller, men så fort man vänjer sig vid att luta sig mot någon är det kört.

Men man kan heller inte sluta luta sig. Man måste ha någon att luta sig mot. Och den här axeln som har varit mitt stöd och min beskyddare, har varit den bästa någonsin. Jag har upplevt en sorts kärlek jag inte trodde existerade.

Och jag är tacksam.

I ett ögonblick står allt still.

Det finns ett enkelt svar, du är varm när jag är kall. Du tar så lite plats jag tar allt.

Jag har varit fruktansvärt trött idag. Förmodligen kan det bero på att det gått ett par nätter då jag inte alls sovit bra. Jag har sovit och vaknat men inte utvilad. Drömmer konstiga drömmar. Sånt man inte kan ta på.

Men snart ska jag i varje fall försöka sova. Först en varm dusch. Det kanske till och med blir så att jag orkar öppna boken jag tänkt läsa i drygt en vecka nu.

Mitt skratt klingar falskt.

Jag gråter hela tiden. När jag ska somna, när jag vaknat. Jag får verkligen hålla igen på jobbet. Det går någorlunda bra men det är jobbigt.

Jag förstår inte hur något som kunde kännas så rätt, blev så fel. Och jag klandrar mig själv. Men det är nog ett vanligt fenomen. Jag klandrar min utsida, jag klandrar min insida. Men jag vet att det inte är det det hänger på.

Visst skrattar jag på jobbet. Men det är inte äkta. Inget känns roligt, jag har hamnat i ett vakuum. Jag är fångad i en bubbla och kan inte ta mig ur.

Det enda jag kan göra är att hoppas. Även om det är fel att göra det så måste jag. För att inte falla samman helt och hållet.

Jag måste återigen laga mitt trasiga hjärta och försöka ta mig ur detta, stark som jag brukar vara. Även om jag känner mig liten just nu.

Jag mår inte så bra.

Igår gjorde vi slut. Vi finns inte längre. Och det smärtar mig något fruktansvärt.

Jag trodde hon var Den. Att jag äntligen hittat rätt. Och kanske jag har det. Och kanske kommer jag aldrig få uppleva Detta igen.

Men jag mår inte bra. Inte alls.