Varning. Patetiskt inlägg.

I natt grät jag i hennes armar. Det var skönt att få vila i en famn, men det var fortfarande lika sorgligt.

Jag ska inte lyssna på mitt hjärta. Jag ska inte vänta på henne. Hur mycket kärlek jag än känner räcker den inte för oss båda.

I natt fick jag sagt det jag velat. Hon vet och vad hon gör med det vet nog ingen av oss.

Och när man sitter i sin ensamhet såhär och börjar tänka, börjar jag genast tänka på varför jag aldrig lyckas med något förhållande.

Jag förändrar mig, jag förnedrar mig. Jag anpassar mig och jag sätter krav. Jag älskar och respekterar. Men ingenting går någonsin vägen. But hey, that's me.