Det blir alltid mycket mer.

Man märker när man är inne i en glad period och i en dålig. Om man kollar inläggen och hur många jag skrivit per månad har det blivit fem st feb-maj. Nu kommer det bli så många mer.

Idag har inga tårar fällts. Dom har antagligen tagit slut. Sorgen finns kvar. Sorgen har byggt sig ett litet bo, och jag tänker låta den bo där, jag tänker inte längre förneka mina känslor.

Även om det är jobbigt att gå runt med klumpen i magen så måste jag vänja mig. En dag kommer jag vakna upp och den är borta. En dag kan jag lära mig andas på nytt. Genom mig själv.

Jag har alltid varit en stark människa. Jag kommer nog alltid vara stark. Och så länge man inte har någon vid sin sida är det inga problem att vara stark heller, men så fort man vänjer sig vid att luta sig mot någon är det kört.

Men man kan heller inte sluta luta sig. Man måste ha någon att luta sig mot. Och den här axeln som har varit mitt stöd och min beskyddare, har varit den bästa någonsin. Jag har upplevt en sorts kärlek jag inte trodde existerade.

Och jag är tacksam.