Jag gråter hela tiden. När jag ska somna, när jag vaknat. Jag får verkligen hålla igen på jobbet. Det går någorlunda bra men det är jobbigt.
Jag förstår inte hur något som kunde kännas så rätt, blev så fel. Och jag klandrar mig själv. Men det är nog ett vanligt fenomen. Jag klandrar min utsida, jag klandrar min insida. Men jag vet att det inte är det det hänger på.
Visst skrattar jag på jobbet. Men det är inte äkta. Inget känns roligt, jag har hamnat i ett vakuum. Jag är fångad i en bubbla och kan inte ta mig ur.
Det enda jag kan göra är att hoppas. Även om det är fel att göra det så måste jag. För att inte falla samman helt och hållet.
Jag måste återigen laga mitt trasiga hjärta och försöka ta mig ur detta, stark som jag brukar vara. Även om jag känner mig liten just nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
ja jag kan tänka mig det.Inte lätt att vara den som blir lämnad.Men vi vet att allt går fast det är svårt att fatta det nu.Det enda jag kan är att hålla tummarna att det ordnar sig till det bästa.Du är värd det nu att livet går rakt utan en massa av åkningar..ha det kram älskar dig
mam, det kommer ju ordna sig till det bästa. gör det inte alltid det? men det är vägen dit, som blir värst.
Ja det ordnar sig.Tänk positivt att även att detta har hänt.. så fick du chansen att älska någon. Alla har inte den chansen ....men jag förstår att det är jobbigt...skulle vilja hjälpa men jag kan inte du vet att jag finns här .kram älskar dig.
mam, ja jag vet inte vad jag ska säga. :) men ja, det löser sig.
kram. älskar dig.
Skicka en kommentar