Jag tivlar på min egen förmåga. Min förmåga att lyckas med det jag tar för mig.
Allt görs bara halvfärdigt och inget blir helt.
Jag trodde jag hittat hem. Men nu står jag här, hemlös. Förvirrad. Förtvivlad.
Du faller väl aldrig som jag. Du tänker väl aldrig att jag var allt du ville ha.
Hopplösheten jag kände innan har bytt plats med nåt mycket värre.
Jag känner mig obefintlig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
vill bara säga att obefintlig blir du aldrig.du har känslor du har allt bara den rätta hittar det.Obefintligt för mig är en simmande spermia som inte vet vad den ska ta vägen utan den bara simmar för att hoppas att möta ett ägg......älskar dig även om det inte är det du behöver just nu.kram puss
Jag håller med din mamma, du är inte obefintlig! Livet är hårt, det bara är så :( Jag antar att man måste ha en stark insida så att man alltid har sällskap av sig själv =) Du får göra som jag, försöka att se alla motgångar i livet som tillgångar för framtiden. Jag har haft en del jobbiga saker i mitt liv de senaste åren, men jag ångrar ändå ingenting, för utan de sakerna hade jag varit annorlunda och mindre medveten om mig själv. Livet i sig är rätt obetydligt, och de tankarna kan göra en knäpp. =) Så det viktiga är att man tänker på sig själv och ser till att finnas i livet! Är man längst ner så kan man bara komma uppåt. (hoppas jag iaf.. ) =) Kram
mam, du är så söt. :) och jo, jag behöver alltid att du älskar mig. alltid. puss och kram
korren, det är väl antagligen när man kommit över det jobbiga som man kan vända på det och se att man lärt sig mer om sig själv. Jag ska nog bara deppa ett litet tag till och sen ska jag allt försöka ta mig uppåt. För det är det enda man kan, som du skrev. Det vet vi. :) Tack så mycket för din kommentar. Kram
Skicka en kommentar