Dag ett.

Då har vi varit här ett dygn nu. Det första vi gjorde imorse var att bege oss ut till min gamla mormor. Det var inte mycket gnäll för en gångs skull. Hon tyckte bara jag skulle skaffa nytt jobb.
Men det kan hon glömma.

När vi väl sedan kom tillbaka vandrade jag och mamma ner till stan. Tanken var att ta en massa fina bilder och lägga upp här på bloggen men antagligen lär det inte bli en enda. Jag hade inte riktigt inspirationen till det, allt påminde tyvärr om när vi var här. Bilder som skulle jämföras orkar jag inte ens bry mig om.

Men jag tänker inte låta henne förstöra hela min semester. Det vi hade var fint och alldeles underbart. Även om jag i dagsläget befinner mig på samma plats som vi för tre månader sedan, ska jag helt enkelt förtränga det.

Det har varit superkul att få träffa min lilla söta kusin. Hon som alltid har varit jordens blygaste människa har äntligen blivit öppen och pratglad.
På onsdag ska jag träffa min andra lilla söta kusin med moster och man. Det ska bli minst lika roligt. Förvisso är ingen av dom direkt små nu och trots att jag inte alls är många år äldre, känns det som så.

Så nej, allt är inte skit. Även om saknaden varit jävligt jobbig, är, jävligt jobbig så måste jag komma över henne och släppa taget. Det går inte att trampa runt i samma spår och förvänta sig att hon ska komma tillbaka. Jag lurar bara mig själv. Och jag är trött på att lura mig själv. Någonstans får man sätta gränsen.

Och som vi alla vet finns det bara en vinnare och en förlorare i varje spel, eller detta är ju ett helt annorlunda spel så det fanns två vinnare och en förlorare. Eller en vinnare och två förlorare. Eller ja, kolla på det på vilket sätt ni själva vill.

Jag ska ut och andas havsluft. Och försöka njuta av underbara Visby. Även om det är Stockholmsveckan.